Expedition Nordlys

Klockan halv tolv kan man ta en mobilbild som ser ut såhär genom mitt fönster:



I verkligheten är det ljusare, men vad kan man egentligen kräva av en telefon? Snön är fortfarande vit. men det är i alla fall en bild på att det inte är natt här. Håll till godo!

Det är svårt att tro, när man tittar ut genom fönstret, att det är vår. Imorgon säger väderrapporten att det ska bli 16 grader varmt här, och 17 på torsdag. Det är varmt redan idag, 6 grader såhär på morgonkvisten, ska bli upp mot 13, och en himmel som är för blå för att se på. Snön ligger fortfarande och ser ogenomtränglig ut vid vägkanten. Den är är hård och obeveklig, men vägarna är snöfria, vilket är något av ett under. Jag har blivit så van att halka fram på is, att asfalt känns märkligt att gå på. En sak som är skrämmande, är att synen av torr, bar asfalt i solen ger mig vårkänslor. Det är ju vidrigt ! Jag menar asfalt. Det är ju fienden nummer ett! Eller borde vara... Stackars förtappade människor, det är nog för sent för oss att bli goda igen. Att bara sitta här vid en dator, i en stad jag flugit till, är ett brott. Jag borde springa omkring barfota i en skog någonstans, prata med träd och sjunga vid bäckar. Bo uppe i ett högt och vackert träd och bara vara snäll. Jag längtar till skogar! Jättemycket längtar jag till trädsus, och mossa och barriga stigar och barkdoft i solen. Igår såg jag blommor i vägkanten när jag hade varit och handlat. De var gula, och heter väl något antar jag, fastän jag inte vet vad. De såg ynkliga och lite mosiga ut bredvid den smutsiga snön, som om drivan in i det längsta hade försökt trycka tillbaks dem ned i marken, innan den slutligen smälte bort.
Det är nog slut med vintern snart, här med. Men att sjunga "vintern rasat ut bland våra fjällar" redan imorgon känns lite hastigt. Att välkomna våren utan att ha skymtat gräs över huvud taget känns knäppt. Dessutom kan snö och kyla mycket väl komma igen. Men nu ser jag faktiskt en man gå förbi på vägen ovanför iklädd enbart t-shirt! Detta säkra vårtecken får avsluta det här inlägget. Nu måste jag tänka mer på Hume (David Hume could outconsume Wilhelm Friedrich Hegel, som det heter i visan)

Rättelse:
Mannen var inte klädd enbart i t-shirt, utan på överkroppen enbart iklädd t-shirt. Hans underkropp vet jag visserligen ingenting om, eftersom den skymdes av en snödriva, men eftersom jag är en anständig person så utgår jag från att han hade byxor på sig, och vill inte låta påskina något annat. Over and out.

Till er som misstänker att den senaste tidens frånvaro här, beror på att jag varit upptagen av äventyr i den ofta bortglömda, så kallade verkliga världen, har alldeles rätt. Med skidor på fötterna har jag och Erik trotsat de vita viddernas ödslighet, kämpat oss upp på stormpiskade toppar, där vinden blåste skidstaven i 90 graders vinkel när vi lät den hänga från handleden. Med risk för våra liv klättrade vi upp för branta bergssidor, och såg fjorden glittra tusentals meter under oss. Isen hängde som valrossbetar från Eriks skäggiga ansikte, och istapparna klirrade i mitt hår. Våra nästippar svartnade, och var nära att falla av. Vi var tvugna att sjuta våra hundar, och äta dem för att överleva. Våra svettiga underställ frös till is, och de stela pansar de bildade skrapade vår hud tills den blödde. Vi var nära att svälta ihjäl då vi lyckades döda en isbjörn med våra bara händer, men utsvultna som vi var åt vi, mot bättre vetande, björnens lever, och vår hud föll av i ett fruktansvärt fall av a-vitaminförgiftning. Några dagar senare blev våra kajaker attackerade av en valross och... Eller, nää... Det var kanske inte riktigt så. Varken kajaker eller valrossar uppehåller sig normalt uppe på fjället. Jag medger att jag kan ha överdrivit lite. Det blåste i alla fall så hårt att jag blev alldeles röd i ögonen, och så att staven försvann för en, om man inte höll hårt i den. Vad som verkligen hände, om ni är ute efter hard facts, var att jag och Erik ägnade en eftermiddag åt att gå upp på Blåfjellet (778 m.ö.h. vilket också var de antal höjdmeter vi tog, eftersom vi började nere vid fjorden). Det hela genomfördes utan större dramatik, om man inte räknar med att vi (vilket jag inte hade en aning om i förväg) förlovade oss på toppen. Det är ju en sorts dramatik det också, men den gör sig inte lika bra att berätta om som livsfara och heroiska vedermödor. Upp kom vi i alla fall, hela och behållna, utan varken skörbjugg eller frostskador, och ned också, fastän jag tycker det är tusen gånger jobbigare att åka ned, än att gå upp.


Det är bara att inse: vi kommer aldrig bli hälften så snygga som Fridtjof Nansen...


Skillnaden är ganska förkrossande, inte sant?

Nästa lilla utflykt företog vi oss i Sverige. Vi knallade över Torneträsk, och upp en bit bland kullarna på andra sidan. Där slog vi upp Eriks illaluktande tält, och sov i det fria. Bekvämligheten var sådär, och underlaget lutade en del, men, för all del, det var rätt mysigt. På natten drömde jag en väldigt levande dröm om att det stod någon utanför tältet, som precis tänkte ta sig in och göra oss illa. När jag först vaknade förstod jag inte ens att det hade varit en dröm, så det tog ett tag att få normal puls igen. Jag har faktiskt inte varit riktigt rädd på väldigt länge. Det var nog på tiden. Det gick i alla fall bra, och ingen dog. Vi kom hem igen i ett stycke, fast ganska slut, och ägnade resten av dagen åt att spela datorspel och äta godis. Det var alla äventyr jag hade att komma med faktiskt. De övriga dagarna, både då Erik var hos mig, och då jag var hos honom, ägnade vi åt lite lugnare saker. Vi bakade scones om mornarna, åkte på kortare skidturer, bakade negerbollar (med norskt genomskinligt pärlsocker!!!) såg på film och målade. Erik lyckades förfärdiga en helt underbar fågel, som ser ut som något jag inte ens vill prata om, men till Jonas (om han läser det här) kan jag avslöja att fågeln hade en distinkt likhet med Barkos släkte... Jag skrattade så mycket att jag knappt kunde hålla i min pensel. Nu ska jag göra något annat än att blogga. Adjöss!

Hallå, gott folk! Nu sitter jag här i Tromsö igen, efter ytterligare ett Sverigebesök. Klockan är 22.06 och det är ljust ute; lite skymningsdisigt visserligen, men långt ifrån mörkt. Midnattssolen ska tydligen visa sig omkring den 21 maj, så det är ett tag kvar, men jag som bara har ett par tunna, ljusa gardiner att mörklägga mig med, tycker att det är ganska ljust som det är. Inte så att jag klagar - jag minns fortfarande hur det var här under mörkertiden, och vet att uppskatta hur alltigenom välsignat det är att solen över huvud taget skiner! Det är bara en smula förvirrande. Så mörkt/ljust som det är nu, var det klockan två i januari. Att bedöma tiden på dygnet efter solen är en kunskap som behöver uppdateras varje vecka. Man bedömer snarare datum efter solen, än tidpunkt. Om det inte hade varit så ljust hade det inte funnits någon som helst skillnad i landskapet nu, mot i januari. Det ligger djupa, mjuka drivor med snö här utanför, och temperaturen pendlar, som den gjort hela tiden, mellan ett par minusgrader och ett par plusgrader. Här finns inte en enda krokus, inte en snödroppe, inte ens en fläck av gulnat fjolårsgräs. Just nu är det emellertid ganska varmt här, och jag har gått på asfalt för första gången på väldigt länge.  Om man inte räknar  Narvik förstås, där det alltid verkar vara  nästan snöfritt i  själva staden. Hur som helst, så verkar snödrivorna här fortfarande ganska säkra på sig själva. Det krävs mer än några dagar av plusgrader för att besgra dem. Jag ser fram emot min i särklass snöigaste vår hittills, trots att den mycket väl kan bli Tromsös varmaste och snöfattigaste... Konstig värld, inte sant?

Nu är klockan 22:30, och drivorna utanför har blivit blå som himlen. Fortfarande är det så pass ljust att jag, som sitter med taklampan tänd i mitt rum, ser tydligt ut genom fönstret, med bara en antydan till min egen reflektion. Himlen är ännu inte mörk. Det är ganska fräckt! Jag ser fram emot att åka skidor under midnattssolen framåt maj, om snön ligger då. Det hade varit något! Det slår mig nu att jag kanske sett mitt sista norrsken! När det är så här ljust är det inte lätt att få syn på några magiska flammor i skyarna. Jag får förändra mina vanor, och ta fler sena nattpromenader helt enkelt. Jag har så pass få lektioner att jag skulle kunna vända helt på dygnet och sova precis när jag vill. Det hade varit ett intressant experiment.

Ett berg.


En Boppe (of Death)


En utterhäxa.

Nja, inte precis, men jag har faktiskt köpt en gitarr. Impulsköpt en gitarr, om man ska vara petig. Jag har egentligen inte alls råd med ekonomiska utsvävningar. Men jag blev så sugen! Och allt för konsten, inte sant? Det är en stålsträngad Yamaha. Den är fin! Jag kan spela The times they are a-changin' på den, och Love is just a four-letter word, och lite andra saker med simpla ackord. Barreackord är däremot svårt, och fingerspel är jag inte precis någon hejjare på. Det lär dröja innan jag kan spela gitarr. Det är väldigt kul, men stålsträngarna skär rätt bra i mina ovana fingrar. Man får försöka spela lagom, fast det är svårt. Det är i alla fall skönt att äntligen ha ett akustisk instrument igen. Jag förstod inte hur mycket jag saknat det.

Förra veckan kom lille Jake-plaken (also known as Boppe of Death) till mig i Nordens Paris (also known as Tromsö) och Påsksemestrade lite. Den lilla fjanten snodde min kamera, och sprang omkring och tog suddiga bilder av allt och alla. Vi spelade Heroes, och jag försökte lära honom lyssna på fin Bob Dylan och Mitchell musik. Det gick sådär, är man Boppe of Death, och skriver låtar som "Black night's gonna rape my sister" så är man nog förtappad... Han kanske växer upp, men det verkar inte ligga i släkten... Jag och Boppe gick på Polarmuseet, där jag dreglade över Fridtjof Nansens brev och dagböcker, och studerade en av Roald Amundsens uppstoppade hundar från Gjöa-expeditionen. Hunden var ful, men Fridtjof Nansen var lika stilig som alltid. Vi klappade sälhudar, och såg på ett valrosskelett också. Sälarna var mjuka, och valrossen var gigantisk - som en ardennerhäst, fast med betar, och löjligt korta, böjda ben. Man blev sugen på polarexpedition! Fast inte på att bli anfallen av valrossar (som Nansen och Johanssen blev när de åkte kajak under första Framfärden).

På fredagen snöade det hela dagen, och vi kunde inte vara ute förrän på natten. Då var snön så djup att den räckte mig till mitten på låren. När jag gick ned för en sluttning sjönk jag nästan till midjan. Det var härligt! På lördagen klarnade vädret, och jag och Boppe gjorde en liten skidutflykt, där vi klättrade upp på fjället, i snö som nådde oss till knäna utanför spåret - när vi hade skidorna på oss(!). Det var riktigt svårt att saxa, eftersom skidspetsarna sjönk så långt under snön att de knappt gick att lyfta igen. På nedvägen körde vi serious off-pist i djupsnön, och åkte som krocketkulor under böjda fjällbjörksbågar. Jag ramlade 47,8 gånger på nedvägen, och var trött när vi kom till bussen, och dessutom kissenödig. En dum idé när det är 40 - 50 minuter hem. Det gick bra ändå, och att äta på kvällen var otroligt skönt. På söndagen åkte vi taxi till flygplatsen, eftersom det inte gick några bussar förrän mitt på dagen (norge och helgdagar = hemskt!) Därefter fick jag gå till fots hem. Det tog 2,5 timme, och jag däckade direkt när jag såg min säng.


Boppe of Death


'Hanna på fjällutflykt.


Fridtjof Nansen (antastad).


Ungefärligt snödjup.