Expedition Nordlys

Jag ber om ursäkt för att den här bloggen (brr... avskyr fortfarande det ordet...) har börjat visa tendenser till att bli en naturromantisk gegga. Norrsken hit och dit, och solen och vidderna o.s.v. o.s.v. Alternativet hade varit att berätta om Platon, och Popper, och Aristoteles, och Kuhn, och det hade bara känts torrt. Jag kunde möjligtvis berätta om de underliga studentfesterna som utspelar sig i tvättstugan uppe på kullen, de som ibland slutar med att alla närvarande pojkar kysser varandra, men det är lite för perverst för min läsarkrets, inte sant? För alla som blev oroliga nu, kan jag lugna er med att de kysste flickor också, och att jag, vänligt men bestämt, avböjde när en bladig fransman frågade om jag inte ville kyssa honom. Yannick däremot, kysste Maxime (en belgisk, rödhårig pojke) jag fick en smärre chock. People are crazy, times are strange...

Hur som helst såg jag ett ännu mer fantstiskt norrsken igår. Det var inte bara flammande band över himlen, utan levande cirklar av himmelsk eld, lekande och snurrande över (och jag skojjar inte nu) hela himlen. Allting var virvlar, ett andlöst dansande, och snabbt dansande, ljus, som fladdrade, och skiftade mellan grönt, lilla, rosa och rött. Det var så intensivt; som galna elektriska impulser, och det var över på någon minut, men under den minuten var jag så hänförd att jag knappt förmådde andas. Man kan knappt låta bli att tänka att det måste vara andar som dansar där uppe. Vaddå solvindar och magnetfält? Djävla skitsnack! Det är andar och himmelska väsen, så det så!

Jag har nog inte talat om det, men Arild (en av norrmännen på nedervåningen) har flyttat ut, och ersatts av en Afrikan: Godfred från Ghana. Ingen av oss uppfattade riktigt hans namn i början, men sånt kan man cirkla sig runt ganska bra, om man är smidig och lite feg. Det är inte Yannick, han kallade Godfred för Garfield i en hel vecka, och vi andra nästan dog av skratt. Hur som helst, så var vi alla fyra ute och såg på norrsken igår. Rättare sagt så var vi ute och trodde att vi skulle kolla på norrsken, för Yannick sade att han hade sett det, men nu var det ju det där med plånboken i Frankrike... När vi kom hem låg en stor, läderinbunden bok på köksboken. Den tillhörde Godfred. Ni som har varit med mig i en bokhandel vet att det inte finns något jag går igång på som läderinbundna böcker, så jag var ju där och tafsade. Det visade sig vara en Bibel. Nyfiken, som jag är till naturen på religion, började jag ställa lite teologiska frågor. Jag attackerade (fast på ett mjukt och vänligt sätt) kristendomens gamla goda sprickor och logiska luckor. Godfred tog det däremot som sitt kall att frälsa mig, vilket inte riktigt var det jag hade tänkt mig. Istället för att svara på mina frågor, började han predika. Det var lite generande, för jag vet ju vad kristendomen går ut på. Alla citat han drog för mig kände jag igen (ja, jag har läst Bibeln lite, faktiskt) och jag hade ingen lust alls att bli behandlat som ett hedniskt barn. Men han ville ju så väl, ville ju bara rädda min själ från att för evigt brinna i helvetet, faktiskt, så jag avböjde vänligt men bestämt han erbjudande om att be tillsammans med honom för min själs frälsning. Vad jag däremot inte undslapp, var hans bok "The Unknown Future - A multifaceted approach to success in life" som han skrivit själv. Den säljs både i Ghana och i USA. Jag hade inte hjärta att säga att jag tyckte det var en fruktansvärd rubrik att skriva en bok på. Om man inte kan locka folk till Gud, annat genom framgång och rikedomar, då kan man låta bli att locka folk till Gud. Jag tror det heter att man ska samla skatter i himlen. Nåja... Han ville bara mitt bästa, men det jag tycker är obehagligt med religion är (precis som med alla färdigkonstruerade teorier som serveras åt folk (eller som folk serveras åt)) är att de får människor att sluta tänka. De är så övertygade om sin uppfattnings riktighet att de vägrar att ens göra tankeexpriment med något annat, att föra hypotetiska disussioner. Det tycker jag är obehagligt.
Det finns ingenting så farligt som en människa med en övertygelse.

Himlen är ren, och blå till oändlighet: ljuvligt blå, livfullt, energiskt, och glädjestrålande blå. Så blå som himlen måste ha varit på världens första dag. Och solen är en gud över fjällen i sydöst, så mäktig och förunderligt vacker att man vill dansa den tillmötes över fjorden. Den gör diamanter av snö, och ger mig min sedan länge förlorade skugga tillbaka. Och, vidunderligast utav allt, den värmer! Nyskidad och flämtande kunde jag stå vänd mot solen, och känna den värma mina kinder och mitt bröst. Ljuvligt, ljuvligt, ljuvligt! Så hemskt ljuvligt! Det finns ingenting som går upp mot att få solen tillbaka, och se den skina över en nordlig vintervärld. Kom upp hit, och dyrka solen med mig!

Oh, behold the northern lights;
They are like a wallet in France
left out in the open.
There at first,
but turn your eye
and it be gone.

(Dikt till Yannick, som uppfann liknelsen)

Igår såg jag det mest fantistiska norrskenet i mitt liv! Jag vill varna känsliga läsare för att det jag ska berätta om kan låta ganska mycket som en tripp, men jag gick inte på LSD, bara på Nord-Norsk snö. Alltså: jag klev av bussen, efter 7 timmar av ölserverande, och blickade, som av en händelse, mot himlen. Då såg jag det: virvlar av blek, elektrisk purpur som forsade över stjärnorna, brytande som hetsiga vågor. Sen kom de trollskt gröna strömmarna, slingrande och jagande, som överjordiska drakar, från horisont till horisont. Från nordväst kom en långsam matta av grönt ljus, som spred sig över hela nordhimen, och mot söder dansade röda flammor, bland de gröna drakarna. Jag var hänförd till andlöshet. Det kändes som att jag skulle få komma med upp i ljuset, och dansa i de diamantbeströdda himlarna jag med! Det kändes som att det, när som helst, skulle stiga fram en tydlig form ur dessa vansinniga färgflammor och tala till mig med himmelsk röst om mitt öde.
"SIMBA!" liksom, fast på riktigt!
Det var djävligt maxat, helt enkelt, och jag hoppas jag får se sådant norrksen igen!

Igår köpte jag sex 100 ml tuber med akrylfärg, ett par penslar och akrylpapper. Så nu har jag suttit och kladdat med klara, härliga färger och lyssnat på Bob Dylan sedan igår eftermiddag! Det är väldigt kul att måla! Det är väldigt kul att känna att man har mycket färg och kan blaffa på! Inte för att det var billigt, men vad gör man inte för konsten? Man är inte konstnär förrän man svälter för att ha råd med den där tuben färg. Van Gogh levde på kaffe och svart bröd i halva sitt liv har jag hört. Han var häftig, Vincent! Och Irving Stones skönlitterära biografi över honom: Lust for Life, eller Han som älskade livet, är den enda roman, någonsin, som har fått mig att gråta - påriktigt! Alltså, nu menar jag inte en liten tår, nej, jag satt och hulkade så att boken blev våt! Ni som känner mig, och vet att jag inte gråter, förstår hur anmärkningsvärt det är! Ni måste läsa den innan ni dör! Det är en bok som får en att inse att livet är intensivt citrongult, och det är en väldigt bra sak att inse!

Nu har jag tvättat mina penslar och börjat skriva på en uppsats om Platons idélära, som ska vara inne på onsdag. Sedan blir det uppsats om induktion och fasifikationism till nästa måndag. Låter det intelektuellt, eller bara tråkigt? Jag erkäner: jag hade mycket hellre ägnat mig åt Bob Dylan, och mina nyanlända böcker (Hesse och Kerouac). Men Platon var ju en hyvens kille han med, så jag skriver snällt vidare. Eller så tar jag en paus nu, och tittar på film... Ah, denna viljesvaghet!

Idag lyckades jag med det barbariska konststycket att öppna en konservburk utan konservöppnare. Det kändes väldigt primitivt, särskilt som jag var ganska till brädden fylld av aggressioner, efter att ha insett att jag köpt en tonfiskburk utan sån där inbyggd öppnare!
"Din dumma djävel", fräste jag, och högg ursinnigt mot den stackars konserven med en bastant brödkniv. En stunds tonfisksskvättande och metallmassakrerande senare var burken faktiskt öppen, och jag fick min tonfiskröra. Jag önskar att jag kunde säga att jag kände mig som en förhistorisk jägare som precis nedlagt en mammut, men jag skämdes mer över att ha missbrukat vår brödkniv. Till mitt försvar kan jag säga att det var en värdelös kniv till att börja med, sågtandad och klumpig, och jag använde bara den hårda spetsen.

För övrigt har jag gått en lång långpromenad i snövädret, och funnit ut att det, numera, finns miltals med preparerade skidspår, som faktiskt går runt! Inte upplysta då såklart, men nu för tiden har vi så mycket ljus att det inte gör något. Så imorgon, kanske, jag ger mig ut på ett litet skidäventyr.

Nu har jag haft ont i halsen i 10 dagar, och det blir inte bättre. Alltså gick jag till en läkare. Det var inte särskilt krångligt faktiskt. Jag fick fråga mig fram lite för att komma rätt, men väl där behövde jag inte vänta alls länge på att bli omhändertagen. Läkaren jag träffade hade två studenter med sig, och det var otroligt komiskt när de alla tre försökte se ner i halsen på mig samtidigt. De stod framför mig med stora ögon, och huvuden som vajade som tjusade ormar. Allt medan jag satt och gapade för allt jag var värd, med tungan ute. Jag fick verkligen kämpa för att inte dö av skratt. Den scenen hade gjort succe i en film! De såg att min hals inte var i perfekt skick, så de stack mig i fingret och tog prover. Det visade sig att det inte fanns något de kunde göra. Mina värden var inte höga nog för att jag skulle behöva särskild medicin. Så jag får fortsätta suga på mina receptfria halstabletter, äta apelsiner och ligga hemma och kolla på film. Har hittills avverkat Gudfadern-triologin, och undrar på vad jag ska ge mig på härnäst. Det är urtrist! Jag vill åka skidor!

När jag kom, trodde jag att blommorna i köket var förtorkade växtlik, som bara hade komposten kvar att se fram emot. Nu blommar de så att det står härliga till! Vackra, vackra röda blommor! Det är så att man blir alldeles lycklig. När jag blir stor ska jag ha en trädgård. En engelsk park. Det där sista var en meningslös På minuten association, som ingen kommer förstå, eftersom Erik inte har internet... Skit! Nåja, ljuvliga är de i alla fall, blommorna. Jag hade en vacker, vit och skär orkidée, när jag bodde på storgatan. Jag köpte den på torget i Växjö den tionde november, och cyklade hem den stackars varelsen i en plastpåse. Jag blev jättesugen på blommor när jag var i Narvik. De hade ett stort bord med underbara, färggranna saker . Men jag är för fattig för att tillåta mig sådana lyxer. Måste spara ihop till ett par schysta skidor istället! Så här såg min stackars orkidée ut:

- vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

I helgen for jag, sjuk och matt, från ett töande Tromsö, där Roald Amundsen stod och droppade på ett plaskande torg, till vita Björkliden, i mitt kära hemland. Aldrig har jag varit så långt norrut i Sverige, och det var länge sedan jag var så långt söderut i världen. Kul grej, liksom. Det tog fyra och en halv timme buss, och drygt en timme tåg, sedan stod jag åter på svensk jord. På svensk snö. Erik var långhårigare än någonsin och bodde i det smalaste rum jag sett. Min madrass fick inte riktigt plats mellan hans säng och väggen, utan fick kilas ned. Inget skrivbord hade han heller, den stackars varelsen, men allt var rent och snyggt och trevligt. Utsikten, från köket, över lapporten var smått fantastisk. Om morgonen stod solen (ja, de har sol om morgonen) och lyste alldeles vanvettigt genom fönstret. Det var fint att äta frukost i solsken, mycket fint. På lördagen vandrade vi upp till Låktatjåkko fjällstation, 9 km genom obanad fjällterräng, upp till en fantastisk vacker skymningssol över fjällvärden, och en berömd våffelbuffe! Det var fint, även om jag inte var i särskilt fin fysisk form. Det är ganska jobbigt att pulsa i snö, med vanliga skor, i nästan en mil, särskilt när det går uppför och man egentligen är sjuk, men jag överlevde. Det är så vackert att man inte gärna bara kan lägga sig ned och dö. Det enda som störde var en massa snöscootrar som vrålade och spydde bensinstank över vår idyll. Det borde definitivt förbjudas. Man borde transportera mat till fjällstationen med hundar, och turister som inte orkar ta sig upp för egen maskin har inget där att göra! Så det så!
I alla fall så var det trevlig att vara i Sverige och träffa Erik. Kort, men kul! Vi lyssnade på Dylan och Lundell, såg Walk the Line och spelade datorspel. Det var ungefär det vi hann med, sen bar det av hemåt igen. Det var fint att komma "hem" till Tromsö igen. Hon (staden) låg, som ett sånt där litet självlysande djuphavsdjur, mitt i polarnattens snölösa mörker, och glimmade ödslig, men inbjudande i sin fjord. Det var vackert, men sorgligt att hon var så naken och töande. Idag har jag inte varit ute. Jag är fortfarande dålig, ont i halsen och svag och snuvig. Går på värktabletter och grönt apelsinte. Dessutom vill jag inte ut och se på eländet (mildvädret) det gör mig så ledsen. Egentligen hade jag behövt handla, men jag hade en korv blodpudding, och en mjölk som gick ut den tionde, fast smakar bra, så jag stannade hemma i ren protest. Vädret verkar böja sig, och det ser ut som att jag kommer kunna gå ut imorgon.



Detta är Låkta, fjällstationen. Om ni vill se hur Erik har det (och hur jag kunde haft det om jag tagit jobbet jag med) kan ni besöka www.bjorkliden.se



Detta är Narvik, i ett töväder som gav mig missriktade vårkänslor och nästan fick mig att längta efter snödroppar. Missriktat som sagt. JAG VILL HA SNÖ! Det är trist i Tromsö utan snö. Nu snöar det lite igen. Jag hoppas verkligen att det tänker fortsätta så. Jag vill åka skidor, köpa bra skidor, åka varje dag, gå på tur, bygga en snögrotta, göra snöänglar, leva livet! Snälla fortsätt snöa.

Igår gick jag upp brevbärartidigt, och var ute i skidspåret innan mina kära f.d. kolleger ens hade buntat ned sin post i gråtrista Växjö. Gryningen var fantastisk! Ett stilla, rosenfärgat skimmer bakom fjällen, som var sprött blåglittrande; uråldriga, och nyfödda på samma gång. Jorden med sitt diamanttäcke, och ljusa, blå skuggor, och himlen med milt glödande ceris och guld. Det var fullkomligt distraherande! Man ville bara stanna upp och uppslukas av all den där galet stillsamma skönheten! Tyvärr ingen kamera just då. Det hade ändå inte gått att fånga. Ni får hålla till godo med ord, eller komma och hälsa på mig!

Allt jag kan ge er, visuellt, idag är lite mobilbilder från en solig promenad:


Inget fantastiskt foto, men upplevelsen var fantastisk: Jag SÅG SOLEN! (klockan 12-13 på dagen)


En vanlig stig, men med SOL på! Otroligt! Tycker ni inte?


Och en snöängel till! All livsglädje måste ju få utlopp någonstans!

Idag är jag dessvärre sjuk och dålig. Har knappt kunnat svälja, men jag kurerar mig duktigt. Äta mycket, dricka mycket, sova mycket! Som min vise far brukar råda mig! Jag kan redan svälja utan att grimasera!

Det finaste som finns, nästan, är att göra snöänglar. Att falla baklänges i det glittrande, vita, ligga som inbäddad i bomull, och veva lite med armarna, bara för att känna hur mjuk och fjäderlätt snön är. När jag är färdig vill jag aldrig resa mig upp igen. Det är så skönt att bara ligga och se på himlen. Det är en närmast religiös upplevelse, man känner att man blir ett med världsalltet!

Idag, den 2 februari, är det Kyndelsmäss.
Den stackars dagen som står så pliktskyldigt och vackert i almenackan, men aldrig får den uppmärksamhet den förtjänar. I god Stormanda vill jag därför bara påpeka att det alltså är idag som det är Kyndelsmäss.

I dagarna har Tunveien 9 blivit med soffa. Vi var fyra personer: en fransman, en belgare, en grönländare och jag, som bar den på våra axlar ända från Fretex. Det kostade 290 kronor, och är, förutom ett visst slitage på dynorna, helt okej.



Igårkväll spelade det norska skabandet Ska Patrol på Driv. Jag, Yannick, och stora högar av bekanta var där. Bl.a. vår hittils så tystlåtna och osynlige norska sambo Robert, som piggnade till efter några öl. Han läser datasäkerhet. Jag frågade honom vilken typ av middag som jag, rent hypotetiskt, skulle behöva muta honom med om min dator, rent hypotetiskt, hade cphöga cpuvärden, och jag, rent hypotetiskt, tyckte att det var trist med trilskande maskiner. Det hypotetiska svaret blev tacos. Ska Patrol var f.ö. mycket trevligt. Ska är kanske inget jag skulle sitta hemma och lyssna på, men att stå och gunga/dansa/hoppa energiskt till det var mysigt. Det var härligt energigivande musik, med trumpet, trombon och bongotrummor. Omöjligt att inte dansa till. Musikerna var superheta i stora, insektsliknande solglasögon, och sångaren hade en härligt, mörk, rivig röst. Jag vill också spela i ett band.

I torsdags var jag och Laura ute och tittade på norrskenet. Det var fantastiskt; fladdrade över hela himlen. Jag gjorde några försök att ta kort på det. Men att fotografera norrsken kräver långa slutartider. Långa slutartider, i sin tur, kräver stativ. Jag har inget stativ, men jag lyckades ändå fånga ett svag glimt av gröna böljor i himlen. Vi behöver kanske inte diskutera kvaliteen på bilden, man ser i alla fall vad det föreställer...