Det finaste som finns, nästan, är att göra snöänglar. Att falla baklänges i det glittrande, vita, ligga som inbäddad i bomull, och veva lite med armarna, bara för att känna hur mjuk och fjäderlätt snön är. När jag är färdig vill jag aldrig resa mig upp igen. Det är så skönt att bara ligga och se på himlen. Det är en närmast religiös upplevelse, man känner att man blir ett med världsalltet!

Trackback-URL för detta inlägg: