- vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

I helgen for jag, sjuk och matt, från ett töande Tromsö, där Roald Amundsen stod och droppade på ett plaskande torg, till vita Björkliden, i mitt kära hemland. Aldrig har jag varit så långt norrut i Sverige, och det var länge sedan jag var så långt söderut i världen. Kul grej, liksom. Det tog fyra och en halv timme buss, och drygt en timme tåg, sedan stod jag åter på svensk jord. På svensk snö. Erik var långhårigare än någonsin och bodde i det smalaste rum jag sett. Min madrass fick inte riktigt plats mellan hans säng och väggen, utan fick kilas ned. Inget skrivbord hade han heller, den stackars varelsen, men allt var rent och snyggt och trevligt. Utsikten, från köket, över lapporten var smått fantastisk. Om morgonen stod solen (ja, de har sol om morgonen) och lyste alldeles vanvettigt genom fönstret. Det var fint att äta frukost i solsken, mycket fint. På lördagen vandrade vi upp till Låktatjåkko fjällstation, 9 km genom obanad fjällterräng, upp till en fantastisk vacker skymningssol över fjällvärden, och en berömd våffelbuffe! Det var fint, även om jag inte var i särskilt fin fysisk form. Det är ganska jobbigt att pulsa i snö, med vanliga skor, i nästan en mil, särskilt när det går uppför och man egentligen är sjuk, men jag överlevde. Det är så vackert att man inte gärna bara kan lägga sig ned och dö. Det enda som störde var en massa snöscootrar som vrålade och spydde bensinstank över vår idyll. Det borde definitivt förbjudas. Man borde transportera mat till fjällstationen med hundar, och turister som inte orkar ta sig upp för egen maskin har inget där att göra! Så det så!
I alla fall så var det trevlig att vara i Sverige och träffa Erik. Kort, men kul! Vi lyssnade på Dylan och Lundell, såg Walk the Line och spelade datorspel. Det var ungefär det vi hann med, sen bar det av hemåt igen. Det var fint att komma "hem" till Tromsö igen. Hon (staden) låg, som ett sånt där litet självlysande djuphavsdjur, mitt i polarnattens snölösa mörker, och glimmade ödslig, men inbjudande i sin fjord. Det var vackert, men sorgligt att hon var så naken och töande. Idag har jag inte varit ute. Jag är fortfarande dålig, ont i halsen och svag och snuvig. Går på värktabletter och grönt apelsinte. Dessutom vill jag inte ut och se på eländet (mildvädret) det gör mig så ledsen. Egentligen hade jag behövt handla, men jag hade en korv blodpudding, och en mjölk som gick ut den tionde, fast smakar bra, så jag stannade hemma i ren protest. Vädret verkar böja sig, och det ser ut som att jag kommer kunna gå ut imorgon.



Detta är Låkta, fjällstationen. Om ni vill se hur Erik har det (och hur jag kunde haft det om jag tagit jobbet jag med) kan ni besöka www.bjorkliden.se



Detta är Narvik, i ett töväder som gav mig missriktade vårkänslor och nästan fick mig att längta efter snödroppar. Missriktat som sagt. JAG VILL HA SNÖ! Det är trist i Tromsö utan snö. Nu snöar det lite igen. Jag hoppas verkligen att det tänker fortsätta så. Jag vill åka skidor, köpa bra skidor, åka varje dag, gå på tur, bygga en snögrotta, göra snöänglar, leva livet! Snälla fortsätt snöa.

Trackback-URL för detta inlägg: