Expedition Nordlys

Det börjar gå mot normala snödjup i Tromsö. Fortfarande mindre än vanligt, men på rätt väg.
Jag träffade två norrmän när jag var ute och fotograferade, de berättade att en gång, hade de 2,4 meter snö första maj. Jag håller tummarna! Än så länge får jag nöja mig med det lilla:

Gungor i vinterdvala:


Bilar är vackrast såhär tycker jag!


och slutligen: såhär ser jag ut när jag sitter och pratar med er.

Det slutar aldrig snöa i Tromsö. Snöplogarna har arbete mest hela tiden. Det är ett bra tecken på att det är vinter, när gungorna på lekplatsen inte syns längre, och man kan skatea uppför en bilväg på väg hem från skidspåret. Det är såhär jag tänkte mig Tromsö; så insnöat att det är svårt at öppna dörren på morgonen.

En annan kul grej med snö, är att om man skidar när den faller, så kan man andas in den och sätta den i halsen. Inte på riktigt förstås, för den smälter innan det blir jobbigt, men reflexen hinner sätta igång ändå. Sedan, när man vänjer sig vid att man inte kommer sätta i halsen på det gamla vanliga, anträngade sättet, kan man slappna av, och bara känna hur saker flyger ner i luftstrupen på en, utan att bry sig det minsta. Det är coolt!

Det kändes som att jag tänkte skriva något intressant också, men det har jag glömt nu...

Det snöar fortfarande. Temperaturen är lite för mild för att det ska känna tryggt, men allt, verkligen allt, är vitt. Husen, vägarna, träden, himlen, människorna (t.o.m. de s.k. svarta)! Idag är kanske första gången jag har riktiga vinterkänslor, d.v.s. jag är nästan onaturligt lycklig, och hela världen är perfekt (läs full av snö). När jag skateade till skidspåret i eftermiddags var jag så glad att jag nästan sprack. När jag sedan skidade fram i de smörmjuka spåren, som inte preparerats sedan igår (ganska mycket snö har fallit sedan dess, så det var inte alldeles enkelt alltid) skrattade jag högt mest hela tiden, och slutade aldrig att le. Det var underbart! Om hela vintern är såhär ska jag bli religiös - minst! Jag ser ett blänk i den vita snön, och jag vet, att det är meningslöst att dö... eller nått...
Jag läser Lundellbiografin, som Erik så välvilligt skickade mig, och Kär & Galen i mp3:n gör inte livet sämre. Jag vill också vara vara ung musiker/författare på 70-talet. Synd att det är lite slut...
Idag var jag och lånade Platons Staten på biblioteket. Det ska bli intressant och kul att läsa. Den är dock på engelska, så om någon i min familj råkar hitta den på ett visst antikvariat i Växjö så får ni gärna skicka! Om någon ställer sig frågan "Vad är Platon?", så kan jag bara säga att det inte är att blanda ihop med plankton, men kan ha något med antiken att göra...

På tal om solen, så är det helt klart påväg tillbaka. Det blir inte mörkt på riktigt förrän vid tretiden, och klockan nio imorse var det redan påväg att ljusna. Dehär rapporterna är dessutom från ett Tromsö som, de senaste dygnen, befunnit sig i snöstorm. Vid klart väder skulle jag därför säga att chansen för solsken är mycket stora. I lördags kunde jag faktiskt bli bländad att en kraftig glöd i söder. Det var mysigt! Solen kommer mycket snabbare tillbaka här. Om några månader kommer den blankt vägra att gå ner!

Såhär såg himlen ut i fredags:

Det har snöat här i flera dagar. Igår var det mer eller mindre snöstorm, och snön piskade upp och satte sig på fönster och väggar. Det finns inte en vägskylt i hela staden som går att läsa. Idag är det milt, och droppar från taken, men det snöar fortfarande. Tror jag, kanske började det precis regna... svårt att avgöra. gatorna har plogats intensivt, och består i dagsläget av fuktig, sammanpressad blankis. Det krävs en del koncentration för att hålla sig på benen. Bussarna, de stackars varelserna, har det inte lätt, inte ens med snökedjor. Ibland måste de backa ned för en hel backe, innan de kan starta igen. Jag var i stan, och handlade lite i eftermiddags. Det tog minst en timme att komma hem; den första bussen jag väntade på dök över huvud taget inte upp, och när nästa kom var det så många som väntade att det tog tio minuter bara att gå på. Man blir förvånad, irriterad och lite ledsen när man ser hur ogenerat människor klämmer in sig framför en i en kö. Om man vägrar trängas hamnar man osvikligt sist, och får stå upp under hela resan. Detta oavsett om man är darrig pensionär, eller bär på massa tunga kassar. Varför kan folk inte veta hut? Över huvud taget verkar det inte genera en djävel att vara ivägen för andra... Tråkigt, tråkigt, tråkigt!

Veckan som gick har jag börjat arbeta på Driv. Jag står i cafét, och serverar öl och vin till studenter av varierande ålder och nykterhetsgrad. Det går överlag bra, så länge jag förstår vad mina kunder beställer. Ibland blir jag förvirrad när jag ska räkna ihop växeln, eftersom jag inte känner igen mynten, utan måste titta ordentligt på dem för att fatta vad de är värda. Det är liksom "vänta lite... är det här en tjuga? femma kanske? var ligger tiorna?" och "är inte de här mynten alldeles för små för att vara enkronor?" men jag lär mig, och kassaapparaten är inte allt för krånglig den heller. I fredags lyckades min upplärningsvakt, en märklig typ som heter Jon, och som pratar så otydligt att jag gav mina försök att förstå vad han sa, och bara log och improviserade istället, tappa en hel bricka med ölglas i golvet. Alla utom två gick sönder. Bortsett från det gick det helt okej.

Igår var det frivilligfest. Vi drack öl och spelade fotbollsspel. Jag träffade en tjej som jag tror hette Sara (det kan också ha varit Lise, jag blev presenterad för så otroligt många så jag vet inte säkert) som var trevlig. De flesta är väldigt tillmötesgående och trevliga, pojkarna var dessutom ganska glada i toppluvorna. Jag hade en väldigt intressant konversation med en "Chris" vars favoritord var "motherfucker" vilket han sade högt och ofta. Han undrade om jag hade sett deras nakenkalender, där han var med. Det hade jag, den hängde i baren (den visade inga "naughty bits" så det var ok). Han frågade om jag tyckte den var fin. Jag sade att ja, jättefin Chris, det har du gjort bra! Sen kom Silje, vars öl jag vaktade, tillbaks, och jag letade mig till andra samtalspartners. Jag gick rätt tidigt, eftersom den sista bussen går halv tolv, och det tar över en timme att gå hem, förmodligen mer i all den djupa snön. Det var lagom att börja med.

Igår hade jag och Laura en trevlig liten fest. Det kom en massa människor, vi var nog 17- 18 ett tag, och alla var mäkta imponerade av min tårta, både design och smak. Nästan alla var tyskar, förutom en fransyska, en canadensisk tjej och några norrmän. Vissa tyskor pratade väldigt bra norska, men eftersom jag inte kunde komma ihåg vilka nationaliteter alla bekände sig till, och vilka som läste språk och inte, så körde jag på konstant engelska. Canadensiskan frågade mig vart jag  kom ifrån, UK kanke? Fin komplimang till mitt uttal. Hon vardessutom väldigt trevlig. Vi talade om att resa till Svalbard, och sedan om att anordna en poster-tävling. Jag fick en rolig hatt och en bok av Yannick, och Laura fick ett underligt gosedjur. Vi fick blommor också, av några av gästerna. De står och ser vackra ut i ett stort ölglas nere i köket. Marsipangrisen räddades från tårtan av Laura, och lever nu sina glada dagar på hennes rum.





Kvällen avslutades med en mycket vackert stilleben, med våra rosor, Yannicks absint och Marsipangrisen.
Stilfullt!

Lauras och min födesedagstårta. För att gottgöra den tråkigt via marsipanen gick Johanna loss med sin ändlösa fantasi och ritade en gitarr och en sol, samt skulpterade en ros, och vad som ska föreställa en gris. De gäster som inte blir hänförda av den här designen, förtjänar inte någon tårta över huvud taget. För de som inte kan hitta grisen, är det den oformliga klumpen mellan a:en i Laura och Johanna, på en punkt som hade varit öster om tårtan varit en kompass. Uppmärksamma betraktare kan se att "grisen" faktiskt har en knorr. Så ikväll blir det alltså "felles" fördesedagsfest för mig och Laura, och det kommer en massa människor som jag aldrig träffat förut - Spännande! Tack alla ni som skickat gratulationer!!



Och såhär klockan fyra på eftermiddagen skiner en stor och vacker fullmåne över fjorden. Helt okej sak att se från köksfönstret. Faktiskt.

Idag är den gemensamma födelsedagen för Sir F. Bacon, (stadsman och filosof) Lord Byron, (engelsman och diktare) August Strindberg (drama- och romanförfattare) och undertecknad (hopplös och romantiker). Eventuella samband lämnar jag till läsaren att dra, men är det inte ett celebert sällskap att dela bemärkelsedag med så säg! Lord Byron är förresten också född 88 (1788) Han var en hyvens kille.

Idag är det Soldagen i Tromsö.
Vi firar att vi kan se solen igen, efter två månader av mörkertid. I mitt fall bara två veckor, men det räcker för att man ska börja sakna den så smått. Sedan den 20:e november har solens mittpunkt alltså legat under fri horisont. Det är tydligen definitionen av mörkertid. Den 17:e, alltså i torsdags, upphörde den egentliga mörkertiden, men eftersom det ligger fjäll i alla upptänkliga vädersträck här, så är det först idag som man har kunnat se det kära gasklotet. Det sägs åtminstone att man kunde det. Idag var det givetvis moln precis där solen skulle ha varit, så någon vidare solbränna blev det inte... Dessutom är det, enligt traditionen, från kyrktrappan som solen kan ses, och där stod jag inte, gudlös som jag är. Hur som helst var det vackert väder i övrigt, så jag ska inte klaga.

Idag tog jag tid på min promenad till universitetet, så att jag ska kunna gå till skolan och komma i tid till föreläsningar på samma dag, om jag skulle känna för det. Det tog 36 minuter. Hur långt kommer man på 36 minuter i Växjö? Från Gamla vägen till Universitetet? Jag gick aldrig till universitetet i Växjö, så jag vet inte... Ibland saknar jag min cykel, men då tröstar jag mig med att den inte hade varit till mycket nytta här i alla fall, eftersom vägarna är riktigt dumma, och snirklar sig upp och ned i serpentiner på kullarna, så att man aldrig kommer någonstans, men alltid befinner sig i olika backar. Himla norrmän!

Skidåkningen går bättre och bättre, fastän spåren blir sämre och sämre. Jag varken skojjar eller överdriver om jag säger att det finns en backe som enbart består av blankis. Jag vet inte vad det är, men det verkar som att något värmer upp snön just där, och bildar is när det fryser om. Dumt. Det är riktigt obehagligt att åka ned där.
En nackdel med att befinna sig i ett land med en stark skidtradition är att mycket folk åker skidor. Då menar jag inte bara att det kan bli otroligt trångt i spåren ex. en söndagseftermiddag, utan även att folk som egentligen bara är ute och promenerar, gör det på skidor. Detta är givetvis en bra grej, förutom att de plogar så förbannat i nedförsbackarn att det bara blir is kvar! Jag hoppas vi får mer snö! Annars kan skidåkningen komma att bli riktigt isig framöver.

Igår var jag på TIFF - Tromsö International Film Festival. Jag och Yannick såg två filmer: En Polsk, "Tricks" och en Israelisk, "The bands visit". Jag tyckte om båda två, men kanske bäst om den Polska. Det var intressanta och annorlunda filmupplevelser som säkert hade gått mig alldeles förbi om jag inte hade snubblat över dem på en filmfestival.

Jag känner lite för att gå till svömmehallen ikväll. Det hade varit skönt!

Nu är övervåningen på Tunveien 9 fulltalig. Fransosen är trevlig! Jag har haft världens tur med mina rumskamrater! Ikväll har jag och Laura varit ute och åkt skidor. Hon var inte kämpeflink, men det var kul att ha sällskap, och jag tror att jag kunde hjälpa henne, i alla fall lite. Ikväll ska vi dricka öl på Lauras metalpostertapetserade rum, och socialisera.

Detta är alltså mina glada kamrater:


Min föreläsning i vetenskapsfilosofi var toppen. Vi hade en dansk lärare.
Jag var alltså en svenska, på en norskt universitet, som lyssnade på en dansk, som pratade om en gammal död tysk kille... Världen är bra underlig.

I alla fall: kämpehärlig dag i Tromsö!

Han har anlänt:



Det är omisskänligt: vi har fått mansfolk på vår våning!
Jag har dessutom sett hans skor. Dock inte själve mannen.

Ja, det är sant: chaufför stavas "sjåför" här uppe (fast med ett norskt ö såklart). Det är ju inte dumt alls faktiskt. Livet blir en smula lättare om man stavar ord mer som de låter. Jag gjorde ett vardagsfilosofiskt experiment imorse, förresten. Ur min smått fantastiska "101 vardagsfilosofiska experiment"- bok. Det handlade om att tömma ett ord på sin betydelse. Ni vet, när man säger ett ord jättemånga gånger efter varandra, så låter det tillslut så löjligt att man inte förstår att man någonsin kunnat använda det på allvar. Det gjorde jag med ett knäckebröd, och det funkade sådär. Tillslut lät ordet lite underligt, men inte så skrämmande främmande som det ibland kan bli. I alla fall, så satt jag och mumlade "knäckebröd" "knäckebröd" "knäckebröd" för mig själv, tills jag började undra vad det eg. var för ord, sedan åt jag upp det, bit för bit, medans jag fortsatte mumla "knäckebröd" "knäckebröd". Helt plötsligt var knäckebrödet borta, alldeles försvunnet... Det var en märklig känsla. Här hade jag suttit och stirrat på ett föremål, och sagt dess namn hundra gånger, och sen fanns det inte mer för att jag hade ätit upp det. Av någon anledning överraskade det mig. Jag hade inte varit riktigt beredd på det. Det säger ju lite om mitt s.k. intellekt.

I vilket fall så skulle jag egentligen berätta om busssjåfören. Igår skulle jag nämligen till musikkonservatoriet och möta upp med "vokalgruppen" för första gången (vilket för övrigt var kul). Främling, som jag är, i denna stad frågade jag busssjåfören var jag skulle hoppa av. Sjåfören på buss 37 var en ganska ung man, som log och var trevig mot passagerarna som klev på. Hans tillmötesgående sätt hade tydliga drag av nervositet, som gjorde att han påminde lite om Marcus, min idrottslärare på gymnasiet. Han var norrlänsk, väldigt snäll, och nervös på ett sött sätt. Sjåfören påminde om honom, dessutom hade han en liknande kroppsbyggnad. Hur som helst så hade han ingen aning om var konservatoriet låg.
"Åh, det står alldeles still... " Sade han med en min av förtvivlan. Så då tog den bortkomne, godsinte mannen upp sin mobiltelefon och ringde en vän. Det var trevligt gjort. Sedan bad han mig sitta ned, och sade att han skulle säga till när vi var framme. Under resten av färden iaktog jag honom för att inte missa ett tecken på att jag borde kliva av. Vad jag såg var ganska intressant: Så fort ingen pratade med honom fick hans ansikte ett vilset och bekymrat uttryck. Som om han fann det obekvämt och lite besvärande att sitta där och köra buss. Han körde lite märkligt, vilket visserligen verkar vara gemensamt för hela busstrafiken här, men med honom bakom ratten blev det extra tydligt. Dessutom tog han ideligen upp sin mobiltelefon, och verkade läsa/skriva sms vid rödljusen. Om det då blev grönt innan han blev färdig fortsatte han skriva samtidigt som han körde, och det fick vissa märkbara konsekvenser. I tillägg till detta, kör alla bussar galet fort på de smala, sluttande isbelagda gatorna som utgör Tromsö. Man blir riktigt förvånad över hur bra det ändå går! Den här historien om den besvärade busssjåfören, har för övrigt, ingen poäng. Det är tydligen en ovana jag har: Att berätta historier utan poäng. Erik och Jonas hånar mig för det för jämnan. Men jag tycker inte det gör någonting, jag ville bara berätta om en busssjåför, och nu är det gjort. Hoppas det inte gjorde er besvikna.

Afton i Tromsö.
Skymningens Gudinna har svept bergen i det drömskaste blått, och Artemis emblem blänker högt och skönt över snövidderna. Snart ska flammehimmeln låga över oss, och bergen försvinna in i mörker, men ännu kan man se stigarna i snön. Ännu kan man skönja fjordarnas kalla glitter i norr. Klockan är 15:27, och det är nog med "poesi" för idag.

Nu har jag varit på min första filosofiföreläsning, och det slumpade sig så att den gamle herre som jag frågade om vägen till salen, var föreläsaren själv. Lite av urbilden av en professor: När jag först tilltalade honom hörde han mig inte, utan lunkade vidare, med sin stela och mycket ansträngda gång. Tredje gången jag sade "Ursäkta mig" såg han upp, med närsynt blick, och bad mig upprepa min fråga. Då han förstått, var han tyst en stund, och förkunnade sedan, med mycket djup och skorrande röst, att han också skulle dit. Han hade en dotter som doktorerade i Religionshistoria i Uppsala, sade han när han förstod att jag var från Sverige.
Vi åkte hiss upp, för han rörde sig verkligen mycket dåligt, och hade t.o.m. problem med att trycka på hissknappen. Väl uppe på rätt våning verkade han mer desorienterad än vad jag var (och jag har aldrig varit i den delen av universitetet förut). Jag fick rentav peka ut dörren för honom. När han sedan föreläste var han, föga förvånande, lite seg att höra på. Det var likväl svårt att inte fatta sympati för honom. Han är som en stackars, gammal björn, med sin dova röst och otympliga kropp. Det ska bli väldigt intressant att finna ut mer om denne man.

Sedan till dagens specialrubrik: Matvaror.
Trots att jag vet hur ni sitter hemma och klurar på just denna rubrik, och att ni inte kan tygla er längtan efter en djupdykning in i det Norska livsmedelssortimentet, så tänker jag inte bli särskilt långvarig. Jag vill bara passa på att visa/konstatera ett par saker.

- Det finns ganska mycket helsvenska varor, som säljs med beskrivning och namn och allt på svenska. Ex. knäckebröd och köttbullar. Det känns väldigt bra. Sånt köper jag mycket av! De har Pågenbröd också, Lingongrova. Och Taco-avdelningen är identisk med Sveriges. Falukorv finnes, samt blodpudding. Men jag har inte undersökt kvalitén.

- Norrmännen är sjukt sålda på fisk. Det finns hela avdelningar med idel "fiskebollar", "fiskepudding", "fiskekakor" m.m. Djupfrysta, hela, laxar ligger och dräller mest överallt, och det finns mer fiskfiléer att välja på än det finns köttvaror.

- Chokladprodukter som associeras med marabou hemma gör det inte här. Det är jätteskumt att se en chokladkaka som på alla sätt ser ut som den brukar, och sen står det "freia" på den istället. Man blir förvirrad, känner sig vilsen, och vet inte vad man ska tro om världen. Vad värre är: INGEN MINTKROKANT!



- Leverpastejen här är supergod!

- De säljer Halmstadcider (denna punkt är speciellt tillägnad mina morföräldrar)



Det var allt för idag! Ha det gott!

Jag slår vad om att inte alla av er har åkt skidor i polarnatten under flammande norrsken!

Men ni borde! OM ni borde!
Det är otroligt, nästan science-fiction-aktigt, och ändå alldeles på riktigt. Och som om inte detta böjlande ljusmirakel vore himlen nog, så sken en spröd nymåne i söder, och stjärnorna blixtrade. Jag trodde aldrig att en himmel hade färger om natten, men nu ikväll var rymden inte svart, utan röd, orange och grönskimmrande. Det berodde nog dels på det gula natriumljuset från staden, som lyser upp havet och bergen, och på norrskenet, men vackert var det. Nu är ljusspelet över för den här gången, men jag tror att det kommer igen. Tromsö lär vara en av de norrskenssäkraste platserna som finns.

Nu har jag träffat Laura, och kan rapportera till alla er som varit lite oroliga, att hon inte är typen som sparkar in skallar. Hon tillhör inte ens den buttra, svartsminkade sorten, utan är, tvärt om, väldigt trevlig. Vår konversation flöt på så bra att vi var tvungna att fortsätta den över en kopp te, för att inte bli alldeles utmattade av att stå och hänga vid varsin köksbänk. Laura har ett snällt ansikte, och en väldigt lång fläta. Hon kommer från en by i Tyskland, där har hon en häst, som hon säger att hon saknar. Jag säger att jag saknar mitt band. Laura spelar inte i band, men hon älskar metal-musik. Det är hon som har hängt upp alla posters i köket. Jag säger att jag misstänkte det när jag såg hennes skor, och erkänner att jag var lite rädd att hon skulle vara en farlig typ. Då skrattar hon. Efter en stund kommer vi fram till att vi fyller år dagarna efter varandra. Detta, tycker vi, är en alldeles för trevlig liten tillfällighet för att man ska låta bli att fira den. Detta är kanske inte något steg framåt för mänskligheten i stort, men för Tunveien 9 är det en angenäm förändring. Jag har också fått höra att fransmannen är trevlig, att han är geologistudent, och att han kommer på torsdag.

Vidare har jag tagit lite bilder:


Det arktiska "dagsljuset"


Mitt bostadsområde, Örndalen.

Igår kväll, såg jag min första skymt Laura - tyskan som jag ska komma att dela hus med.
Det var ett par svarta kängor. De såg hotfulla ut.
Idag har hon duschat länge, och jag sitter här och väntar på att få använda badrummet.
Jag hoppas innerligt att det var en "äntligen får jag duscha, efter en lång, smutsig resa"-dusch, och inte en del av hennes dagliga rutin. Hon har säkert varit där en halvtimme, och själv börjar jag känna behovet.

Jag hoppas att hon är en snäll och trevlig människa, och inte som kängorna antyder, en skallsparkande ligist (okej, nu tog jag i, det erkänner jag... lite). Mitt hopp bärs upp på att hennes post-it lappar, i badrummet och i köket, har formen av rosa hjärtan. Bilden är allså långt från entydig, men å andra sidan: Vem har någonsin påstått att man kan bedömade en människas karaktär utifrån hennes skor, och hennes post-it lappar? Inte ens jag tror det. Jag är mest rädd att att man kan döma enbart efter skorna...
Vi får se. Nu går jag ut.

När jag skrev ovanliggande rubrik kände jag mig verkligen som en poet...
Ni får ha överseende med bristen av skarpsinniga iaktagelser, och sinnrika formuleringar.
Den här bloggen (för övrigt känner jag att det är helt okompatibel med min självbild att jag sitter här och bloggar. Jag har alltid tyckt att det är ett otroligt fjantigt fenomen... Jag mår lite dåligt över det... Tja, hur som helst:) Den här bloggen är tänkt mer som en slags nyhetsrapportering... Därav bristen på intressant innehåll.

Idag har jag åkt skidor igen. Det glider verkligen inget vidare, trots att föret borde vara perfekt. Temperaturen ligger runt två minusgrader. Himla skidor! Att vallningsfriheten inte är hela sanningen, utan att en väsentlig del av problemet beror på att jag inte är så vältränad längre, det behöver vi inte tala så mycket om. Man kan säga vad man vill om Brevbäring, men kvalificerad för skid-VM blir man inte. Tänk, att inte ens Posten är perfekt!

Ikväll är det fest på Driv, för internationella studenter. Nu råkar det förhålla sig så att jag räknas som Norsk (Se där, jag behöde inte ens gifta mig!). Jag har t.o.m. fått ett Norskpersonnummer, som jag inte för mitt liv kan komma ihåg. Men jag får komma på festen ändå. Jag tycks kunna välja nationalitet lite som jag vill. Smidigt.

De senaste dagarna har jag fått lära mig att norrmän förstår svenska bättre än vi förstår norska. Det beror på att de ofta lyssnade på svensk radio, och såg på svensk TV, när de var unga. För de som är vuxna idag förhöll det sig nämligen så att Sverige sände mer moderna program, med ex. popmusik. De som är runt min ålder verkar ha sett på svenska barnprogram. Nu för tiden, när kabeltv och internet har tagit över utbudet, har tendensen upphört, och unga norrmän är lika vilsna som jag själv, när det kommer till att förstå sitt grannland. Lite synd...

Ni får en bild också, den här bloggen blir så trist utan:



Trevligt helg!

Efter ett par dagars mulenhet, och blött snöfall är himlen klar! Äntligen kan man se bergen igen. Ni anar inte vilken lättnad det är! Fast vägarna här är rent livsfarliga nu, när det är kallare igen. Det är visserligen en myt att de inte sandar, men det finns ändå många tillfällen då man önskar att man hade isbroddar på skorna. Här om dagen tog jag en genväg genom ett litet skogsparti, och råkade hamna på en frusen bäck (under ett par decimeter nysnö, så den var helt osynlig). Gissa om jag druttade på ändan ett par gånger! Jag har lyckligtvis klarat mig utan minsta fraktur, så idag blev det äntligen skidåkning av!
Jag har fyra klagomål:
1. Spåret går inte runt.
2. Folk (läs idioter) har gått i spåret. (men det är ändå ett väldigt bra spår)
3. Backarna är helt galet branta på sina håll.
4. Mina skidor är vallningsfria, och glider inte som jag vill.
Bortsett från det kan jag bara säga AH! Himmelriket! Äntligen skidåkning igen!
Det var en bit till spåret, och vägarna var (trots alla underbara rykten) sandade. Så jag fick kånka på skidorna lite. Men det hade inte gått på något annat vis; om vägarna inte var sandade hade jag inte kunnt åka alls. Tvärt om hade jag legat på sjukhuset med minst ett gipsat ben. Det hade helt klart varit lite av ett minus.

För övrigt ska jag bli frivillig på Studenthuset Driv, och stå i cafét 1,5 gånger i veckan.
Det är värsta hålligånghuset, med massa fester, konserter och andra kuligheter. Bl.a. rockkvällar på onsdagarna.
http://www.driv.no

Kolla in vilka förmåner man får som frivillig!

Idag tömde jag ett mjölkpaket som stått bredvid spisen sedan jag flyttade in, och med tanke på hur det luktade, förmodigen längre än så. All vätska som var kvar i det var alldeles gul och skuren, och i botten låg en tjock, vitgrön illaluktane klump. Hurra! Den stora glädjen med korridorboende har äntligen uppenbarat sig för mig!

Angående de Norska mejeriprodukterna skulle jag vilja visa en bild, så att ni kan se hur genomsöta norrmännen är.



Sedan vill jag bara tillägga att man stavar Schweiz på ett lite behändigare vis här uppe.
Nämligen "Sveits" Är det inte sött så säg!

Här kommer hälsningar ifrån Porten till Arktis, staden som kallas Nordens Paris. Om någon av er, av någon outgrundlig anledning, inte skulle tycka att referensen är självklar, så är det rätta svaret Tromsö.
Ja, här är jag alltså i Nordens Paris, på 70 grader nordligt breddgrad, i ett land där solen inte går upp förrän i februari. Och studerar historia på Norsk. Jag vet att de flesta av er någon gång har påpekat (fast bara yttest finkänsligt) att jag inte är riktigt rätt funtad. Ni kan eventuellt ha haft rätt. Eller så är jag bara djälvligt modig. Tiden får utvisa den saken.Trots mörkertiden har jag kunnat ta ett par bilder (när det är klart väder blir det faktiskt ganska ljust mitt på dagen) Jag låter dem tala så länge.


Arktisk gryning, runt klockan 11 - 11,30 på dagen, strax utanför mitt hus


Vägen ovanför mitt boende.


Jag i min fina mössa, utanför mitt hus.


Jag och Roald Amundsen, hjältarna hopar sig.