Nu har jag träffat Laura, och kan rapportera till alla er som varit lite oroliga, att hon inte är typen som sparkar in skallar. Hon tillhör inte ens den buttra, svartsminkade sorten, utan är, tvärt om, väldigt trevlig. Vår konversation flöt på så bra att vi var tvungna att fortsätta den över en kopp te, för att inte bli alldeles utmattade av att stå och hänga vid varsin köksbänk. Laura har ett snällt ansikte, och en väldigt lång fläta. Hon kommer från en by i Tyskland, där har hon en häst, som hon säger att hon saknar. Jag säger att jag saknar mitt band. Laura spelar inte i band, men hon älskar metal-musik. Det är hon som har hängt upp alla posters i köket. Jag säger att jag misstänkte det när jag såg hennes skor, och erkänner att jag var lite rädd att hon skulle vara en farlig typ. Då skrattar hon. Efter en stund kommer vi fram till att vi fyller år dagarna efter varandra. Detta, tycker vi, är en alldeles för trevlig liten tillfällighet för att man ska låta bli att fira den. Detta är kanske inte något steg framåt för mänskligheten i stort, men för Tunveien 9 är det en angenäm förändring. Jag har också fått höra att fransmannen är trevlig, att han är geologistudent, och att han kommer på torsdag.

Vidare har jag tagit lite bilder:


Det arktiska "dagsljuset"


Mitt bostadsområde, Örndalen.

Trackback-URL för detta inlägg: