Ja, det är sant: chaufför stavas "sjåför" här uppe (fast med ett norskt ö såklart). Det är ju inte dumt alls faktiskt. Livet blir en smula lättare om man stavar ord mer som de låter. Jag gjorde ett vardagsfilosofiskt experiment imorse, förresten. Ur min smått fantastiska "101 vardagsfilosofiska experiment"- bok. Det handlade om att tömma ett ord på sin betydelse. Ni vet, när man säger ett ord jättemånga gånger efter varandra, så låter det tillslut så löjligt att man inte förstår att man någonsin kunnat använda det på allvar. Det gjorde jag med ett knäckebröd, och det funkade sådär. Tillslut lät ordet lite underligt, men inte så skrämmande främmande som det ibland kan bli. I alla fall, så satt jag och mumlade "knäckebröd" "knäckebröd" "knäckebröd" för mig själv, tills jag började undra vad det eg. var för ord, sedan åt jag upp det, bit för bit, medans jag fortsatte mumla "knäckebröd" "knäckebröd". Helt plötsligt var knäckebrödet borta, alldeles försvunnet... Det var en märklig känsla. Här hade jag suttit och stirrat på ett föremål, och sagt dess namn hundra gånger, och sen fanns det inte mer för att jag hade ätit upp det. Av någon anledning överraskade det mig. Jag hade inte varit riktigt beredd på det. Det säger ju lite om mitt s.k. intellekt.

I vilket fall så skulle jag egentligen berätta om busssjåfören. Igår skulle jag nämligen till musikkonservatoriet och möta upp med "vokalgruppen" för första gången (vilket för övrigt var kul). Främling, som jag är, i denna stad frågade jag busssjåfören var jag skulle hoppa av. Sjåfören på buss 37 var en ganska ung man, som log och var trevig mot passagerarna som klev på. Hans tillmötesgående sätt hade tydliga drag av nervositet, som gjorde att han påminde lite om Marcus, min idrottslärare på gymnasiet. Han var norrlänsk, väldigt snäll, och nervös på ett sött sätt. Sjåfören påminde om honom, dessutom hade han en liknande kroppsbyggnad. Hur som helst så hade han ingen aning om var konservatoriet låg.
"Åh, det står alldeles still... " Sade han med en min av förtvivlan. Så då tog den bortkomne, godsinte mannen upp sin mobiltelefon och ringde en vän. Det var trevligt gjort. Sedan bad han mig sitta ned, och sade att han skulle säga till när vi var framme. Under resten av färden iaktog jag honom för att inte missa ett tecken på att jag borde kliva av. Vad jag såg var ganska intressant: Så fort ingen pratade med honom fick hans ansikte ett vilset och bekymrat uttryck. Som om han fann det obekvämt och lite besvärande att sitta där och köra buss. Han körde lite märkligt, vilket visserligen verkar vara gemensamt för hela busstrafiken här, men med honom bakom ratten blev det extra tydligt. Dessutom tog han ideligen upp sin mobiltelefon, och verkade läsa/skriva sms vid rödljusen. Om det då blev grönt innan han blev färdig fortsatte han skriva samtidigt som han körde, och det fick vissa märkbara konsekvenser. I tillägg till detta, kör alla bussar galet fort på de smala, sluttande isbelagda gatorna som utgör Tromsö. Man blir riktigt förvånad över hur bra det ändå går! Den här historien om den besvärade busssjåfören, har för övrigt, ingen poäng. Det är tydligen en ovana jag har: Att berätta historier utan poäng. Erik och Jonas hånar mig för det för jämnan. Men jag tycker inte det gör någonting, jag ville bara berätta om en busssjåför, och nu är det gjort. Hoppas det inte gjorde er besvikna.

Trackback-URL för detta inlägg: