Expedition Nordlys

De två senaste veckorna har lugnt varit de bästa iår! Den 11:e mars kom Jonas och Erik upp i en lätt krockskadad volvo (som Erik inte ägde då, men äger nu, på grund av en viss vägskylt i närheten av Bjerkvik) och vi hade en toppenvecka! Allt började, som vanligt, med tacos, vin, kortspel och härlig musik (mest Bob Dylan och Joni Mitchell till Jonas förskräckelse). Det enda som fattades var Kalle G. Dagen därpå tog vi turskidor på fötterna, och ryggsäckar på ryggarna och gick upp bland fjällen. Vi kom till Blåkollkoia, en övernattningsstuga utan el eller rinnande vatten, där vi eldade i en kamin och smälte snö för att koka våra makaroner. Det var mer än underbart - det var himlen! Det var nymåne, och jag och Erik ägnade 40 minuter åt att pulsa oss upp på en bergskam, för att glida ned på skaren på 5 minuter. Det var helcoolt! På kvällen blev det snöbad och norrsken, och ett spel som inte var fia med knuff, men något liknande. Jag har sällan varit så fullkomligt lycklig.



Nästföljande vecka tillbringade jag hos Erik i Björkliden med att försöka lära mig åka telemark. Jag visade ingen större begåvning, men hade ändå hemskt roligt. Snö, berg, skidor - vad mer kan man begära av livet egentligen? Godis, en god vän, schyst musik och lite datorspel möjligen, men det hade fri tillgång till, så sammanfattningsvis var det en oförskämt trevlig Påsk. Nu väntar jag min broder på onsdag, så jag behöver inte känna mig övergiven!

Hur många internationella studenter krävs det för att öppna en konservburk?

- Uppenbarligen tre: en som håller burken, en som använder konservöppnaren och en som ger instruktioner. Här om dagen åt jag, Laura och Yannick tacos. Yannick skulle öppna en majsburk, och sammanfattningsvis kan man säga att det inte gick så bra för honom. Först när Laura påpekade att han kanske borde öppna från andra hållet gick det upp ett ljus. Då lämnade han över öppnaren till mig, medan han höll i burken för att inte vara helt obehjälplig. Vi kände oss hemskt begåvade! Tre personer på en majsburk! Då kan man nästan tycka att min grottmänniska-med-brödknivsteknik var överlägsen. Och fransmän som ska vara så sofistikerade... Tänka sig...

Nu när mina första tre skolarbeten är färdigskrivna och inlämnade har jag haft tid till mina färgtuber igen, och gjort färdig målningen jag började på för två veckor sedan. Det känns skönt - den har stått lutad mot väggen med sina vita partier alldeles för länge. Jag känner mig fortfarande inte helt färdig, men jag är sugen på att börja med andra motiv, så den får räknas som avslutad för tillfället. Det härliga med akryl är att man kan måla över och ändra rätt lätt. Så här ser den ut: Det är jädrans skojj att måla! Det säger jag er! Make art, not greenhouse gases!

Idag tog jag en liten tur till Kvaløya, ön som ligger väster om Tromsö, och vandrade mig upp bland fjällen. Det var mysigt. Bara en och en halv timmes promenad tog mig rätt högt upp, och utsikten i solskenet var mer än godkännd. Jag hoppades nå upp till en topp som var så pass hög att jag kunde se ned åt alla håll, men när jag kom upp på fjället blåste det så kallt, och trillade ned så mycket snö i mina skor att jag fann det bäst att vända om. Jag skulle förstås gått på ski, men jag ville prompt gå på just promenad idag. I min enkla begreppsvärld är skidor träning, man kan inte hålla på och fjanta sig och promenera med skidor... eller, tja... det kan man ju visst, men då måste man komma någonstans. Hur som helst var det trevligt! Snö, sol, fjäll. Inte alls någon tokig kombination (om någon nu hade trott det).

Här kommer lite bilder från en vårsoligt Tromsö. Nu låter jag tjatig, men när solen lyser, då är det alldeles fantastiskt här. Synd bara att allt blir så platt så fort en amatör som jag försöker fotografera det. Det är därför ni inte får så många dramatiska bilder på mäktiga fjäll (och dels för att fjällen här mer är uråldrigt ödsliga än svindlande höga). Nästa vecka, när Jonas har varit här med "ett par kameror" (han funderar på att börja med någon slags avel tror jag) kommer jag kanske kunna bjuda på intressantare visuella smakbitar av Nordens Paris. Tills dess får ni hålla till godo med mina tafatta, men glada försök till fotokonst. Eller så kan vi kalla det bildlig vardagsdokumentation för att ta udden av det... I vilket fall önskar jag er en god helg.

Ja, det är ju inte helt säkert - en sådan som han är svår att skaka av sig i filosofisammanhang, men för den här gången är det nästan över. Det ska bli skönt att vara fri igen imorgon (förutsatt att jag nu blir klar). Aristoteles får mig att dricka alldeles för mycket kaffe, och ärligt talat är han inte särskilt fartfylld. Jag kommer klara mig utan honom, om man säger så. Han bär dessutom skulden till att den mest poetiska meningen jag har skrivit på två veckor är följande : "På så sätt är varje substans på samma gång en forms fulländning, som grunden till något nytt, och större än sig själv." Ljuvt och djupt, inte sant? När jag känner mig som mest trött på honom brukar jag spela Monty Pythons utmärkta "The Australian Beer-drinking Song" där alla de stora filosoferna utmålas som fyllon. Om Aristoteles sjungs det: "Aristotle, Aristotle was a bugger for the bottle" Trösterikt!
För övrigt har jag börjat skriva på norsk, alldeles omedvetet. Idag kom jag på mig själv med att obekymrad nedteckna "... att komme med nye forutsigelser av fenomen, og ikke forutsigelser av nye fenomen" Här bekymrar vi oss inte med "ä" och "ck" längre! Nix-pix! Norsk har börjat höras mig (låta?) så naturlig, att jag kan skriva det utan att känna mig löjlig. Det beror nog mest på att jag har läst min första roman på norsk i veckan. Det är lite coolt! Men jeg snakker ikke norsk, någon måtta får det vara!

Jag är en intellektuellt hårt arbetande människa. Idag har jag påbörjat min tredje uppsats på tio dagar! Precis då jag änltigen blivit färdig med "Popper og induksjon" och "Platons idélära" kastar jag mig huvudstupa in i Aristoteles formlära. Visst, filosofi i all ära, men detta är ändå för kjedelig! Jag gillar inte ens Aristoteles något vidare. Det är möjligt att han hade mer rätt än Platon - Jag menar, ärligt talat, det går bara inte att tro att det finns en odödlig, och evig, stolens idé i en högre verklighet... Men ändå. Killen (Platon alltså) fattade åtminstone vad det handlaade om, vad som var viktigt. Aristoteles trodde att gud tänkte i cirklar om sig själv. Vad är det att sträva emot? Hur kan det finnas sann godhet om det högsta väsendet är beskaffat så, som den fulländade autisten? Nej, jag är inte så särskilt entutiastisk beträffande min uppgåva... Jag hade hellre läst den mysiga, postapokalyptiska romanen som jag precis lånat, målat lite (en Demianfågel) och klurat på sätt att rädda världen! Jag tror att Einstein en gång sade "det enda som står ivägen för mitt lärande, är min utbildning" Det skriver jag under på!

Annars är det fint! Skidåkningen går bättre och bättre, snön ligger glittrande och djup, norrskenet flammar i himlarna, och om dagen värmer solen. Vackert, vackert, bara skuggan av gamla greker som stör här på Tunveien.