Expedition Nordlys

Nu har det alltså kommit dithän, sista kvällen i Tromsö. Jag har avslutat min sista uppsats (så skönt) och vi i ska precis ner i köket och laga vår sista måltid i köket. Sedan ger vi oss av mot nya äventyr... Eller något liknande... Lofoten ska i alla fall bli underbart, om bara vädergudarna är med oss... Här i Tromsö har vi inte sett ett enda berg på flera dagar. Molnen ligger alldeles för lågt. Det känns konstigt att bara åka... men det är skönt också. Det ska bli toppenkul att möta upp med Kalle och bara åka. Vi har två gitarrer i bilen, och hela Norges vidunderliga skönhet att resa genom, det kan inte bli dåligt. Dessutom avslutar vi med Lenny Kravitz-konsert i Skåne innan vi lämnar Kalle till hans öde.

Vad mer är fyller Erik 21 idag, och vi har bakat en alldeles hemlagad princesstårta. Vi kavlade till och med ut marsipanen till marsipanlocket själva. Duktigt? Man vill ju inte skryta, men om jag får säga det själv är det helt hyfsat husligt av oss. jag gjorde en krokodil av grönfärgad marsipan, och höll på att skratta ihjäl mig åt hur kul jag kunde ha alldeles för mig själv. Erik tittade på tennis med en italienare och tskämdes alldeles lagom.
Här, beskåda resultatet av våra ansträngningar:


Tårtan (med bottnen bakad i en oval gratängform i brist på bättre)


och mitt stora konstverk: en krokodil! se och förundras!

Nu sitter jag här, sista måndagen i Tromsö, och vet ni vad? Jag känner ingen ånger alls inför att åka hem! Det ska bli skönt. Skönt att få sommar, skönt att få se andra träd än fjällbjörkar, att få spela på ett riktigt piano, att inte bo i ett hus där det inte ligger grus över hela köksgolvet. Massa saker som känns skönt. Sedan har jag så pass stor självinsikt att jag vet att jag kommer få fjäll- och bergabstinens långt innan sommaren är slut, och önska mig till nordpolen ivrigare och ivrigare för varje grad som stider över 25, men det hör inte till saken. Det rubbar en lite lätt att det inte blir vår då man själv är inställd på att få vår. Eller att det aldrig blir natt. Midnattssolen är häftig, men i vardagslivet är den mest ivägen. Vi äter numera sällan lunch före fyra, och lyckas (trots väldigt goda föresatser) aldrig lägga oss innan två. Hantverkarna som bygger om toaletten (och strör korridoren och trappan med sågspån) väcker oss vid åtta, men vi lyckas alltid somna om, och undvika uppstigandets vedermödor fram till halv elva, elvatiden. Förnutet har ingenting att säga till om ifråga om dygnsrytm. Försök intala dig att klockan är två på natten när du kan titta ut genom fönstret och se själv att hon inte rimligtvis kan vara över åtta. Det är svårt, men jag minns mörkertiden, och försöker låta bli att se ljuset som något annat än en välsignelse...

Så, på fredag smäller det. Då lämnar jag in min sista uppsats ("Framstill og diskuter hovedtrekk ved Charles Taylor og/eller H.G. Gadamers syn på folgende sporsmål: Er det principielle forskjeller mellom naturvitenskap og "hermeneutiske" vitenskaper?" - Hurra, vilken skrattfest!) och städar ur min lägenhet. Kl. 14.00 kommer en dam från studentsamskipnaden och kontrollerar att vi sopat ordentligt i hörnen, sedan stuvar vi Eriks volvo, och åker till Narvik för att plocka upp Kalle. Efter det blir det bilturism söderöver genom Norge. Vi tänker att vi vill till Lofoten, men annars har vi inga fixa planer. Förmodligen är vi hemma till nationaldagen.
Så är det med det.

I måndags kom min ivrigaste läsare, och käraste morföräldrar upp till arktis portar och turistade ett par dagar med oss simpla studenter och stugstädare. Bland alla fantastiska nöjen vi bjöd på tål att nämnas en trevlig utflykt till Kvalöya där vi spanade efter Norra Ishavet mellan fjällen, och fotograferade renar som stod och betade mitt på bygatan. På kvällen åkte vi fjellheisen upp på ett berg i Tromsdalen, där vi åt tyttebär och köttkakor till en smått fantastisk utsikt. Förutom att kassörskan/servitricen såg ut som att hon ville döda oss, när vi kom och besvärade henne med så helt onödiga och jobbiga saker som att beställa mat, var det väldigt trevligt. Solen, som numera aldrig går ned, sken in på oss genom fönstrena, och vi såg hela Tromsö, och ännu mer av vita, spetsiga berg, och blåglittrande fjordar. Så mycket mer hann vi inte med, förutom en promenad och en hotellfrukost, innan våra fina gäster begav sig hemåt igen. Däremot hinns det med andra besök. Kalle G kommer upp någon gång i nästa vecka, och bilar ned genom Norge med mig och Erik. Utöver det ska jag bara skriva en ynka uppsats (oppgave) till sen bär det av mot södern mot pollenallergi och myggbett. Eller mot ljuvlig sommar och svala skogar, beroende på hur man ser det. Jag har hört årets första fluga surra i mitt rum idag. Det kändes stort. I insektsväg har jag annars sett EN fjäril, och inget mer. Det ligger fortfarande snö lite här och var här uppe, och bergen är envist vita. Erik tar sig, i skrivande stund, an Tromsdalstinden (1238 m.ö.h.) på skidor. Själv är jag duktig och stannar på marken för att gå i skolan. Eller för att skriva här... Vad ni vill.

Som alla vet är syttone mai Norges högt firade grundlovsdag. Oj vilken fest det var på Tromsös gator! Jag, Erik och Markus (Eriks bror) var naturligtvis där och viftade på vår flagga bland de hurrande norrmännen.

Såhär kul hade vi:




Och såhär söta var norrmännen:

Fast det ser lite annorlunda ut nu. Midnattssolen är nära. Det roliga är att man omöjligen kan tänka på det som midnattssol. Det finns inget sätt att fatta att det är natt. Jag tror att det är dag, eftersom det är ljust. Fast jag är trött ändå. Nu tror jag att jag ska ta mig en "eftermiddagslur".

Johanna Bengtson, kl. 23.32, 13/5 2008, Tromsö, Norge. Tack för mig.

Klockan halv tolv kan man ta en mobilbild som ser ut såhär genom mitt fönster:



I verkligheten är det ljusare, men vad kan man egentligen kräva av en telefon? Snön är fortfarande vit. men det är i alla fall en bild på att det inte är natt här. Håll till godo!

Det är svårt att tro, när man tittar ut genom fönstret, att det är vår. Imorgon säger väderrapporten att det ska bli 16 grader varmt här, och 17 på torsdag. Det är varmt redan idag, 6 grader såhär på morgonkvisten, ska bli upp mot 13, och en himmel som är för blå för att se på. Snön ligger fortfarande och ser ogenomtränglig ut vid vägkanten. Den är är hård och obeveklig, men vägarna är snöfria, vilket är något av ett under. Jag har blivit så van att halka fram på is, att asfalt känns märkligt att gå på. En sak som är skrämmande, är att synen av torr, bar asfalt i solen ger mig vårkänslor. Det är ju vidrigt ! Jag menar asfalt. Det är ju fienden nummer ett! Eller borde vara... Stackars förtappade människor, det är nog för sent för oss att bli goda igen. Att bara sitta här vid en dator, i en stad jag flugit till, är ett brott. Jag borde springa omkring barfota i en skog någonstans, prata med träd och sjunga vid bäckar. Bo uppe i ett högt och vackert träd och bara vara snäll. Jag längtar till skogar! Jättemycket längtar jag till trädsus, och mossa och barriga stigar och barkdoft i solen. Igår såg jag blommor i vägkanten när jag hade varit och handlat. De var gula, och heter väl något antar jag, fastän jag inte vet vad. De såg ynkliga och lite mosiga ut bredvid den smutsiga snön, som om drivan in i det längsta hade försökt trycka tillbaks dem ned i marken, innan den slutligen smälte bort.
Det är nog slut med vintern snart, här med. Men att sjunga "vintern rasat ut bland våra fjällar" redan imorgon känns lite hastigt. Att välkomna våren utan att ha skymtat gräs över huvud taget känns knäppt. Dessutom kan snö och kyla mycket väl komma igen. Men nu ser jag faktiskt en man gå förbi på vägen ovanför iklädd enbart t-shirt! Detta säkra vårtecken får avsluta det här inlägget. Nu måste jag tänka mer på Hume (David Hume could outconsume Wilhelm Friedrich Hegel, som det heter i visan)

Rättelse:
Mannen var inte klädd enbart i t-shirt, utan på överkroppen enbart iklädd t-shirt. Hans underkropp vet jag visserligen ingenting om, eftersom den skymdes av en snödriva, men eftersom jag är en anständig person så utgår jag från att han hade byxor på sig, och vill inte låta påskina något annat. Over and out.

Till er som misstänker att den senaste tidens frånvaro här, beror på att jag varit upptagen av äventyr i den ofta bortglömda, så kallade verkliga världen, har alldeles rätt. Med skidor på fötterna har jag och Erik trotsat de vita viddernas ödslighet, kämpat oss upp på stormpiskade toppar, där vinden blåste skidstaven i 90 graders vinkel när vi lät den hänga från handleden. Med risk för våra liv klättrade vi upp för branta bergssidor, och såg fjorden glittra tusentals meter under oss. Isen hängde som valrossbetar från Eriks skäggiga ansikte, och istapparna klirrade i mitt hår. Våra nästippar svartnade, och var nära att falla av. Vi var tvugna att sjuta våra hundar, och äta dem för att överleva. Våra svettiga underställ frös till is, och de stela pansar de bildade skrapade vår hud tills den blödde. Vi var nära att svälta ihjäl då vi lyckades döda en isbjörn med våra bara händer, men utsvultna som vi var åt vi, mot bättre vetande, björnens lever, och vår hud föll av i ett fruktansvärt fall av a-vitaminförgiftning. Några dagar senare blev våra kajaker attackerade av en valross och... Eller, nää... Det var kanske inte riktigt så. Varken kajaker eller valrossar uppehåller sig normalt uppe på fjället. Jag medger att jag kan ha överdrivit lite. Det blåste i alla fall så hårt att jag blev alldeles röd i ögonen, och så att staven försvann för en, om man inte höll hårt i den. Vad som verkligen hände, om ni är ute efter hard facts, var att jag och Erik ägnade en eftermiddag åt att gå upp på Blåfjellet (778 m.ö.h. vilket också var de antal höjdmeter vi tog, eftersom vi började nere vid fjorden). Det hela genomfördes utan större dramatik, om man inte räknar med att vi (vilket jag inte hade en aning om i förväg) förlovade oss på toppen. Det är ju en sorts dramatik det också, men den gör sig inte lika bra att berätta om som livsfara och heroiska vedermödor. Upp kom vi i alla fall, hela och behållna, utan varken skörbjugg eller frostskador, och ned också, fastän jag tycker det är tusen gånger jobbigare att åka ned, än att gå upp.


Det är bara att inse: vi kommer aldrig bli hälften så snygga som Fridtjof Nansen...


Skillnaden är ganska förkrossande, inte sant?

Nästa lilla utflykt företog vi oss i Sverige. Vi knallade över Torneträsk, och upp en bit bland kullarna på andra sidan. Där slog vi upp Eriks illaluktande tält, och sov i det fria. Bekvämligheten var sådär, och underlaget lutade en del, men, för all del, det var rätt mysigt. På natten drömde jag en väldigt levande dröm om att det stod någon utanför tältet, som precis tänkte ta sig in och göra oss illa. När jag först vaknade förstod jag inte ens att det hade varit en dröm, så det tog ett tag att få normal puls igen. Jag har faktiskt inte varit riktigt rädd på väldigt länge. Det var nog på tiden. Det gick i alla fall bra, och ingen dog. Vi kom hem igen i ett stycke, fast ganska slut, och ägnade resten av dagen åt att spela datorspel och äta godis. Det var alla äventyr jag hade att komma med faktiskt. De övriga dagarna, både då Erik var hos mig, och då jag var hos honom, ägnade vi åt lite lugnare saker. Vi bakade scones om mornarna, åkte på kortare skidturer, bakade negerbollar (med norskt genomskinligt pärlsocker!!!) såg på film och målade. Erik lyckades förfärdiga en helt underbar fågel, som ser ut som något jag inte ens vill prata om, men till Jonas (om han läser det här) kan jag avslöja att fågeln hade en distinkt likhet med Barkos släkte... Jag skrattade så mycket att jag knappt kunde hålla i min pensel. Nu ska jag göra något annat än att blogga. Adjöss!

Hallå, gott folk! Nu sitter jag här i Tromsö igen, efter ytterligare ett Sverigebesök. Klockan är 22.06 och det är ljust ute; lite skymningsdisigt visserligen, men långt ifrån mörkt. Midnattssolen ska tydligen visa sig omkring den 21 maj, så det är ett tag kvar, men jag som bara har ett par tunna, ljusa gardiner att mörklägga mig med, tycker att det är ganska ljust som det är. Inte så att jag klagar - jag minns fortfarande hur det var här under mörkertiden, och vet att uppskatta hur alltigenom välsignat det är att solen över huvud taget skiner! Det är bara en smula förvirrande. Så mörkt/ljust som det är nu, var det klockan två i januari. Att bedöma tiden på dygnet efter solen är en kunskap som behöver uppdateras varje vecka. Man bedömer snarare datum efter solen, än tidpunkt. Om det inte hade varit så ljust hade det inte funnits någon som helst skillnad i landskapet nu, mot i januari. Det ligger djupa, mjuka drivor med snö här utanför, och temperaturen pendlar, som den gjort hela tiden, mellan ett par minusgrader och ett par plusgrader. Här finns inte en enda krokus, inte en snödroppe, inte ens en fläck av gulnat fjolårsgräs. Just nu är det emellertid ganska varmt här, och jag har gått på asfalt för första gången på väldigt länge.  Om man inte räknar  Narvik förstås, där det alltid verkar vara  nästan snöfritt i  själva staden. Hur som helst, så verkar snödrivorna här fortfarande ganska säkra på sig själva. Det krävs mer än några dagar av plusgrader för att besgra dem. Jag ser fram emot min i särklass snöigaste vår hittills, trots att den mycket väl kan bli Tromsös varmaste och snöfattigaste... Konstig värld, inte sant?

Nu är klockan 22:30, och drivorna utanför har blivit blå som himlen. Fortfarande är det så pass ljust att jag, som sitter med taklampan tänd i mitt rum, ser tydligt ut genom fönstret, med bara en antydan till min egen reflektion. Himlen är ännu inte mörk. Det är ganska fräckt! Jag ser fram emot att åka skidor under midnattssolen framåt maj, om snön ligger då. Det hade varit något! Det slår mig nu att jag kanske sett mitt sista norrsken! När det är så här ljust är det inte lätt att få syn på några magiska flammor i skyarna. Jag får förändra mina vanor, och ta fler sena nattpromenader helt enkelt. Jag har så pass få lektioner att jag skulle kunna vända helt på dygnet och sova precis när jag vill. Det hade varit ett intressant experiment.

Ett berg.


En Boppe (of Death)


En utterhäxa.

Nja, inte precis, men jag har faktiskt köpt en gitarr. Impulsköpt en gitarr, om man ska vara petig. Jag har egentligen inte alls råd med ekonomiska utsvävningar. Men jag blev så sugen! Och allt för konsten, inte sant? Det är en stålsträngad Yamaha. Den är fin! Jag kan spela The times they are a-changin' på den, och Love is just a four-letter word, och lite andra saker med simpla ackord. Barreackord är däremot svårt, och fingerspel är jag inte precis någon hejjare på. Det lär dröja innan jag kan spela gitarr. Det är väldigt kul, men stålsträngarna skär rätt bra i mina ovana fingrar. Man får försöka spela lagom, fast det är svårt. Det är i alla fall skönt att äntligen ha ett akustisk instrument igen. Jag förstod inte hur mycket jag saknat det.

Förra veckan kom lille Jake-plaken (also known as Boppe of Death) till mig i Nordens Paris (also known as Tromsö) och Påsksemestrade lite. Den lilla fjanten snodde min kamera, och sprang omkring och tog suddiga bilder av allt och alla. Vi spelade Heroes, och jag försökte lära honom lyssna på fin Bob Dylan och Mitchell musik. Det gick sådär, är man Boppe of Death, och skriver låtar som "Black night's gonna rape my sister" så är man nog förtappad... Han kanske växer upp, men det verkar inte ligga i släkten... Jag och Boppe gick på Polarmuseet, där jag dreglade över Fridtjof Nansens brev och dagböcker, och studerade en av Roald Amundsens uppstoppade hundar från Gjöa-expeditionen. Hunden var ful, men Fridtjof Nansen var lika stilig som alltid. Vi klappade sälhudar, och såg på ett valrosskelett också. Sälarna var mjuka, och valrossen var gigantisk - som en ardennerhäst, fast med betar, och löjligt korta, böjda ben. Man blev sugen på polarexpedition! Fast inte på att bli anfallen av valrossar (som Nansen och Johanssen blev när de åkte kajak under första Framfärden).

På fredagen snöade det hela dagen, och vi kunde inte vara ute förrän på natten. Då var snön så djup att den räckte mig till mitten på låren. När jag gick ned för en sluttning sjönk jag nästan till midjan. Det var härligt! På lördagen klarnade vädret, och jag och Boppe gjorde en liten skidutflykt, där vi klättrade upp på fjället, i snö som nådde oss till knäna utanför spåret - när vi hade skidorna på oss(!). Det var riktigt svårt att saxa, eftersom skidspetsarna sjönk så långt under snön att de knappt gick att lyfta igen. På nedvägen körde vi serious off-pist i djupsnön, och åkte som krocketkulor under böjda fjällbjörksbågar. Jag ramlade 47,8 gånger på nedvägen, och var trött när vi kom till bussen, och dessutom kissenödig. En dum idé när det är 40 - 50 minuter hem. Det gick bra ändå, och att äta på kvällen var otroligt skönt. På söndagen åkte vi taxi till flygplatsen, eftersom det inte gick några bussar förrän mitt på dagen (norge och helgdagar = hemskt!) Därefter fick jag gå till fots hem. Det tog 2,5 timme, och jag däckade direkt när jag såg min säng.


Boppe of Death


'Hanna på fjällutflykt.


Fridtjof Nansen (antastad).


Ungefärligt snödjup.

De två senaste veckorna har lugnt varit de bästa iår! Den 11:e mars kom Jonas och Erik upp i en lätt krockskadad volvo (som Erik inte ägde då, men äger nu, på grund av en viss vägskylt i närheten av Bjerkvik) och vi hade en toppenvecka! Allt började, som vanligt, med tacos, vin, kortspel och härlig musik (mest Bob Dylan och Joni Mitchell till Jonas förskräckelse). Det enda som fattades var Kalle G. Dagen därpå tog vi turskidor på fötterna, och ryggsäckar på ryggarna och gick upp bland fjällen. Vi kom till Blåkollkoia, en övernattningsstuga utan el eller rinnande vatten, där vi eldade i en kamin och smälte snö för att koka våra makaroner. Det var mer än underbart - det var himlen! Det var nymåne, och jag och Erik ägnade 40 minuter åt att pulsa oss upp på en bergskam, för att glida ned på skaren på 5 minuter. Det var helcoolt! På kvällen blev det snöbad och norrsken, och ett spel som inte var fia med knuff, men något liknande. Jag har sällan varit så fullkomligt lycklig.



Nästföljande vecka tillbringade jag hos Erik i Björkliden med att försöka lära mig åka telemark. Jag visade ingen större begåvning, men hade ändå hemskt roligt. Snö, berg, skidor - vad mer kan man begära av livet egentligen? Godis, en god vän, schyst musik och lite datorspel möjligen, men det hade fri tillgång till, så sammanfattningsvis var det en oförskämt trevlig Påsk. Nu väntar jag min broder på onsdag, så jag behöver inte känna mig övergiven!